

Att positiva naturmöten skulle leda till ett ökat engagemang för miljöfrågor har varit ett centralt motiv för pedagogiska verksamheter i naturen sedan 1970-talet. Sambandet mellan naturupplevelser, positiva attityder till naturen och en vilja att skydda natur och miljö har därför varit en viktig fråga i den friluftspedagogiska forskningen. Denna forskning har till stor del varit inriktad på att mäta elevers attityder och engagemang med hjälp av enkäter och/eller intervjuer före och efter deltagandet i olika friluftspedagogiska verksamheter.
Dessa studier har dock givit blandade resultat; vissa studier har kunnat påvisa positiva effekter men andra inte. Flera undersökningar har pekat på att längre och upprepade upplevelser ger bättre resultat än korta och enstaka. Vidare har det framkommit att uteverksamheten främst har stärkt engagemanget hos de som redan var miljöengagerade. Då undersökningarna ofta handlat om att mäta före och efter en utevistelse så saknas många gånger kunskap om varför vissa verksamheter ger positiva resultat. Relativt lite forskning har fokuserat de lärandeprocesser som sker ute i naturen eller problematiserat innehållet i verksamheten. Den forskning av denna typ som finns har emellertid visat att sammanhanget, det sätt på vilket friluftslivet bedrivs, samspelet mellan deltagarna, deltagarnas tidigare erfarenheter, förhållningssättet till naturen samt efterarbetet är viktiga för vilket utfallet blir. Sammanfattningsvis kan sägas att forskningen pekar att naturupplevelser mycket väl kan vara en källa till miljöengagemang men att det inte sker med någon automatik och inte heller att naturupplevelser är en förutsättning för miljöengagemang.
Vidare läsning:


