

Idén med utomhuspedagogiken är att man lär sig genom egna direkta upplevelser av verkliga fenomen. Detta ska då jämföras med den traditionella skolundervisningen där verkligheten beskrivs i ord (i lärarens tal eller i läroböckernas texter) och eleverna förväntas lära sig genom att ta del av dessa beskrivningar. Poängerna med utomhuspedagogiken är att lärandet involverar elevens alla sinnen, att de ges möjlighet att uppfatta nyanser, komplexiteten och sammanhangen där fenomenen uppträder, samt att eleven lättare kan skapa känslomässiga relationer till det den lär sig något om. Vad säger då forskningen om detta lärande? Uppenbart är att när undervisningen förflyttas från klassrummet ut i landskapet så är det något som eleverna minns i många år efteråt. Men bara för att man kommer ihåg dessa tillfällen behöver det inte betyda att det skett ett effektivt, betydelsefullt eller meningsfullt lärande. Att i forskning avgöra om så skett innebär emellertid avsevärda metodologiska svårigheter — hur mäter man t.ex. effektivitet i lärandet och hur kan man jämföra detta lärande med det som sker i klassrummet? Det finns emellertid ett antal studier som pekar på att undervisning som regelbundet uppsöker landskapet mer effektivt utvecklar kognitiva färdigheter än klassrumsbaserad undervisning. Vidare pekar forskningen på det direkta naturmötets möjligheter att koppla det affektiva och det kognitiva vilket kan skapa en brygga till ett lärande på en högre nivå. Det finns också omfattande belägg för att friluftsaktiviteter kan leda till ökat självkännedom, självförtroende, ökad social förmåga och samarbetsförmåga. Det finns således klara indikationer på att pedagogiska verksamheter utanför klassrummet dörrar erbjuder möjligheter för ett lärande av kunskaper och färdigheter som tillför något till det lärande som sker i klassrummet. Men för att detta lärande ska ske krävs att verksamheten håller en hög pedagogisk kvalitet.
Vidare läsning:


