

Det finns en mängd olika former av planering. Några exempel som kan nämnas är människors vardagliga planering av sina liv och den organisations- och verksamhets- och ekonomiska planering som sker i näringsliv och myndigheter. Med fysisk planering menas att olika verksamheter ordnas "i rummet". En särskild form av fysisk planering är den kommunala fysiska planeringen som har sitt främsta lagstöd i Plan- och Bygglagen, PBL (SFS 1987:10) och i Miljöbalken, MB (SFS 1998:808).
I Sverige är det endast kommunerna som har skyldighet/rättighet att utföra fysiska planer enligt PBL. På kommunal nivå finns flera planformer med olika geografisk täckning, detaljeringsgrad och juridisk innebörd. Den översiktliga planeringen är den mest övergripande planformen. Den ska täcka hela kommunens yta och på ett övergripande sätt ange kommunens syn på pågående markanvändning och tänkta förändringar i användningen av mark och vatten. Översiktlig planering är inte juridiskt bindande för myndigheter och enskilda men den ska kunna ligga till grund för efterföljande, mer detaljerad, planering och lovgivning.
På den mer detaljerad, handlingsförberedande planeringsnivå finns kommunal detaljplanering och områdesbestämmelser. Dessa två planeringsformer är juridiskt bindande och består även de av både plandokument och framtagandeprocess. Båda planformerna syftar till att mer detaljerat klargöra markanvändningen för ett mindre område men också till att klargöra vems ansvar det är att sköta gator, vägar och allmänna platser. Översiktliga planer, detaljplaner och områdesbestämmelser ska antas av kommunfullmäktige. Till den kommunala fysiska planeringen kan också räknas bygglovgivning där planernas möjliga framtidsbild och riktlinjer ska omsättas till verklighet.
Vidare läsning:
, s 133-155 [Elektronisk]


